Mitt fläsk gungar i otakt.
Jag har börjat dansa magdans. Om min kära vän och tillika danstränare A hade hört detta, hade hon troligtvis strypt mig med min röda, blingande och skramlande danssjal som pryder mina höfter när jag tränar.
Det heter orientalisk dans, hade hon sagt. Det är höften som rör sig - inte magen. Det är där problemet uppstår, förstår ni.... det är min mage som dallrar, höften står stilla. Jag dansar magdans, men vill gärna lära mig behärska orientalisk dans.
Det absolut värsta är att när man gungat loss ett tag fortplantar sig svängningarna till andra delar av kroppen. Speciellt ett parti ovanför magen och i bland även ett på baksidan av kroppen. Båda dessa partier består av ett"par" och på båda ställen motarbetar paren i respektive grupp varandra och då uppstår en obeskrivbar otakt. De lever sitt eget liv.... Men alla i gruppen har bestämt att det är högt i tak, ok att skratta, inte ta sig själv på för stort allvar och viktigast av allt: Inte spara på krutet. Vi går in för det till 100 % och tar ut svängarna.
Det viktigaste efter träningen är att dricka och att låta alla dyningar gå ur kroppen innan man går och lägger sig. Annars blir man lätt sjösjuk.
I kväll ska jag dansa för mig själv här hemma lite, för träningen är inställd. Trots att jag inte känner mig så stylish när jag dansar är det så fantastiskt kul. Alla i gruppen säger samma sak- man kan inte sluta le på hela kvällen efter träning och man går som i ett lyckorus. Jag rekommenderar alla att våga släppa loss till lite orientaliska toner ibland. Det är så häftigt!
Dagen uppmaning är: ta för dig och släpp loss, vackra människa!!!
