frumalm.blogg.se

Oj vad det var länge sedan jag plitade ner några rader här. Jag har inte fått någon inspiration i min vardag. Har svårt att inspireras av hosta till 3 på nätterna, grönt snor och kräk. För det har varit vardag de sista veckorna. Med undantag för små ljusglimtar som ett par trevliga middagar hos trevliga människor och det största av allt; Bröllop för två fina, vackra vänner. Det var så roligt så att man önskade att kvällen aldrig skulle ta slut.

 

Men... idag hände det. Mitt liv blev berikat av slumpen igen. På akuten i Kristianstad av alla ställen. Hamnade bredvid en snygg och proper äldre herre i väntrummet. 81 år, sambo sedan 33 år tillbaka. Varit gift två gånger innan det. Båda fruarna döda, men han hade fått kontakt med dem via ett medium igen. Information om barn, barnbarn, barnbarnsbarn, lungdränage, tarmåkommor och diverse operationer samt arbeten från 1947 och framåt flög ur honom i en rasande fart, allt medan han log så han visade alla tänderna. Alla andra i väntrummet fick också ta del av informationen eftersom hans hörapparat krånglade och han talade något högt. Apparaten tjöt också. Det tog ett tag innan jag lokaliserat tutandet, men snart förstod jag att det kom ifrån mannens huvud. Han slog till örat ibland medans han bubblade på om åderbråck och hans morfar som hade ett fantastiskt handlag med ardennerhästar, fast än han var en murare....

 

-Hör här sa han, medans han kupade handen runt örat utan apparat.

Hörapparaten tjöt värre än förut, när hans hand slöts runt det andra örat.

- Hör du, den varnar mej. Den varnar mej när jag kramas med töserna. När deras huvud lutas mot mitt öra, så tjuter det i apparaten på andra sidan. Jag gillar att kramas med vackra damer!...men det gillar inte min apparat... Han skrattade till och ögonen glittrade.  

 

Han frågade mej saker också. Jag svarade tyst och lågmält men eftersom hans hörapparat löpte amok, slutade det med att väntrummet fick min livshistoria i 93 decibell. Hej världen!

 

Han kunde inte för sitt liv begripa att jag hade tre barn, jag som var så ung.

Njaa, sa jag 32 är jag ju... det tyckte inte han att jag såg ut som. Tänkte tipsa om att de kunde kolla över ögonen också på honom, när han ändå var på plats - men ångrade mej.

 

Jag har aldrig pratat andlighet med en så gammal människa, inte med någon i ett väntrum och definitivt inte så högt så att alla hör! Helt plötsligt var det min tur och vårt samtal fick ett abrupt slut. Jag skulle vilja ge honom en kram. Härliga, positiva gubbe, hoppas han får många fina år till och att han kan berika fler människors liv genom sitt spontana sätt. 

 

Ser jag honom igen ska jag krama honom så hörapparaten tjuter tills batterierna tar slut!

 

Ärendet på sjukhuset var avklarat efter 2 timmar. Lättad tog jag hissen ner från barnakuten igen. Då började det pipa och stå "akuttransport" på hissen. Jag samlade ihop sakerna och beredde mig på att rusa ut, när akutsängen kördes in... men dörren öppnades inte. Jag knackade lite lätt på dörren (inte för högt, någon kan få för sig att jag fastnat). Tyst som i graven. Det enda som hördes var ett hisschaktseko. Hmm...

 

Jag han tänka att jag hade en termos med vatten, mjökersättning och blöjor med mig, chansen för att överleva var god.

 

-Hooohoo ... nej.. ingen som ville svara.... Hissen tjöt och blinkade och jag hoppades att det inte låg någon med hjärtstillestånd och väntade på hissen medans jag satt där och bara satt ....fast...

 

Till slut tryckte jag larmknappen. Då tjöt det ännu mer. Nu skulle definitivt alla höra att det fanns ett pucko i en hiss någonstans i schaktet. Det ringde och ringde i larmtelefonen men ingen svarade.

 

Jaha.

 

Jaha tänkte jag. Nu har solstormarna börjat och all el och datatrafik har slagits ut i hela Sverige. Här sitter vi i en hiss och ska väl förbli där. Jaha.

 

För det var den mest logiska och förnuftiga tanke jag kunde komma på just i det ögonblicket.

Så svarade tillslut en vaktis som konstaterade att jag nog satt fast mellan två plan och han skulle skicka ut en el-kille som kom och fixade till det, när han hade tid.

 

Innan jag hann fråga ungefär NÄR han hade tid, la han på luren. Troligtvis var det ingen solstorm som nådde CSK, han satt nog och kollade på film. Kunde inte slita sig från handlingen, därför dröjde det innan han svarade. Ville tillbaka till handlingen, därför la han på så snabbt.

 

Hade det gällt något annant hade jag nog tänkt - Jaja, det löser sig nog. Jag sitter ju inte i hissen.  Men nu satt jag ju de facto i hissen och jag var angelägen om att det skulle lösa sig tämligen fort.

 

Det rör på sig lite och jag hör någon på andra sidan dörren. -HAAALLÅÅÅ, säger en man.

-Hej hej, säger jag. Oberörd. För att om där fanns en massa människor utanför var de säkert nyfikna på vem som satt fast, om jag hade gråtit eller kissat på mig, kanske om jag rent av hade blivit undernärd och tovig i håret under vistelsen. Jag ville gå ur hissen med en axelryckning. Låtsas som om jag inte hade suttit fast alls. Sådant är ju för jobbigt bland vilt främmande människor. Fast de flesta från väntrummet kände mig ju redan. De hade ju fått informationen om mitt liv inborrade i hjärnan i 93 decibell tidigare på kvällen.

 

Jag sneglade in i väntrummet för att se om min favvogubbe satt kvar. Det gjorde han inte. Han hade nog blivit inlagd. Hoppas han har det bra och att han får krama många goa sköterskor under sin vistelse. Krama dem så att hans hörapparat väsnas på hela avdelningen ch så att de andra sätter kaffe och löständer i halsen.

 

 

På hemvägen hämtade jag lite flyande Alvedon hos min kära vän och färskaste fru, Lina. Sedan blev jag servad av en kille på Mc Donalds som fick det att låta som om jag var hedersgäst på en Guide Michelin stjärnbelönad krog typ Noma. Jag åt min svettiga kycklingburgare med andakt under tiden jag funderade på hur en fredagkväll på akuten kunde bli så händelserik och tänkvärd.

 

Älskar mitt liv!!!