Hur man fångar en dag och låter maten tysta mun.
Väggord. Dessa små förmaningar/uppmaningar som man får kastade i ansiktet lite varstans där man väljer att titta.
Jag har väggord. "Badrum" står det på ett, som jag givetvis satt på dörren till toan. Inget att fundera över eller ta till sig i sitt innersta. Det är ju bara att gå in dit om man behöver. Punkt. Har ett i sovrummet också på en emaljskylt. Något om "Shoot for the moon...." Eftersom jag inte kommer ihåg på rak arm hur den meningen avslutas, är det troligen inget bra väggord. Då borde jag ju kommit ihåg det och burit det med mig i mitt hjärta. Eller åtminstone i hjärnan. Men den läcker dessvärre just nu, hjärnan. Det beror på att jag ammar har jag självdiagnostiserat mig med. Kommer knappt ihåg att ta med mig mina barn ut ur affären när jag betalt i kassan, om jag inte glömmer att betala så klart, det har nästan hänt det med.
Ett par tänkvärda väggord om sitter uppsmackade på var mans vägg är "Carpe Diem" - eller "Fånga dagen", som det heter på svenska.
Det talar inte till mig som småbarnsmamma när jag ser det.... Talar gör det men det studsar liksom tillbaka. Tänker mer såhär; Jaha nu sket sig denna dan med. Jag hade tänkt fånga den, men först trillade någon i en hundskit på gården, sedan hade man ju en tid och passa och en till, så var det laga-mat-dax och så var det liksom själva dagen som ställde sig i vägen i mitt försök att fånga densamma... förstår ni?
Men, om man vänder på det... (för man måste ju se på saken på två sätt, MINST,annars blir man en liten människa)... så kanske man ska ställa ner kraven lite på vad för typ av dag som ska fångas. Som när man fiskar. Jag är nöjd med ett par abborrar som oftast nappar, men någon gång kommer gammelgäddan på kroken. De flesta dagar är nog abborrar som är ganska små. Men ibland ska man kanske steka dem i smör, salt och med lite klippt gräslök på toppen oavsett storlek och avnjuta dem för vad de är, istället för att slänga tillbaka dem. Bara ibland, man kan ju inte njuta av alla dagar och abborrar. Då går det ju inflation i livet och abborrarna blir utfiskade. Ungefär som med kanelbullen i mitt första inlägg här. Man slänger ju inte bort allt utom kletet i mitten....Någon dag då och då är en gammelgädda.Det är dessa dagar, kletiga kanelbulle-mittpartier och gigantiska fiskar vi i efterhand kan sätta oss på ljugarebänken och berätta om hur stora de var. Och de tål att berättas om, om och om igen. Till och med för våra barnbarn om 30 år. Fast ungarna sitter troligen med framtidens IPhones bredvid en på bänken och hör inte ett skit av vad man säger.
Jo det låter ju trevligt att fånga dagen, kanske man skulle prova någon gång när tillfälle ges. Men jag är inte där än riktigt. Mitt förnuft säger åt mig att fånga abborren, min känsla är så upptagen av att fånga gammelgäddan, så jag ser inte ens abborrarna ibland.
Jag är i förstadiet till att fånga dagen. Det heter "Superesse Diem" och betyder "Överleva dagen". Men det är tydligen inte så vanligt att vara i det stadiet - eller populärt att erkänna att man är där, eftersom det inte går att köpa den kombinationen någonstans. Men nog tror jag att vi är ett gäng, kanske man kan få grupprabatt om vi beställer 10 - 20 st? (Tror jag ska maila Meekatt om detta, vet att hon delar mitt stadie). För er som inte upptäckt henne, kika in på www.meekatt.se
Hittade en bra hemsida där man kan designa sitt eget väggord för en hyfsad peng. har precis färdigställt en design i datorn och funderar på att skicka iväg den för produktion.
En kort mening som varken talar till Ethos eller Pathos, utan endast till Logos.(För närmre förklaring, googla "retorik"). En mening som ofta är på väg ut ur munnen men som man alltid sväljer igen. För så talar man inte till barn, inte till vuxna heller för den delen . En mening som man kan titta på i terapeutiskt syfte så man inte frestas att uttala det högt.
eller: clausum et manducare
