Ur strumpångestens bojor
Idag går mina funderingar kring måsten. Feta stora bokstäver i neon som blinkar inuti huvudet. Detta MÅSTE du göra, det MÅSTE vara på detta viset, det här MÅSTE bli klart.
Jag har en plastpåse med udda strumpor. På kontoret av alla ställen. Den är alltid full - eller överfull. Tills igår. Igår vräkte jag ut dessa för att försöka mig på ett strumpmemory.
En näst intill övermäktig uppgift.....
Några är mönstrade och de är ganska lätta poäng att ta.
Värre är det med alla förbannade svarta strumpor. Långa skaft och korta skaft, mycket bomull, skitstrumpor från Ullared som man blir svettig i helt utan bomull och det värsta av allt: Abonnemangs-strumpor som dimper ner i postlådan var 6e vecka som råkade bokas av misstag och som krävde nästan ett hot från ett MCgäng för att lyckas häva. Dessa halvkriminella sockar är av bambu... de har ingen resår i skaftet och ser ut att vara sydda av en bit lakan. Man ser ut som ett dagisbarn i dem. Helt värdelösa. Spara bambun till de stackars pandorna i stället, för här vill vi inte ha den.
Nåväl, de udda och svarta fotbeklädnaderna har plågat mig år efter år. Hitta två i samma längd och material är ta mig den omöjligt. Påsen de ligger i ger mig ångest. Likt en vålnad bakom min rygg när jag sitter på kontoret och ska jobba... Strumplådor som sinar men jag orka sällan ta steget och sortera de som inte varit ihopparade och hamnat i samma maskin tvätt.
MEN igår... strumpor på hela golvet, jag hyperventilerade och andades i en papperspåse, svetten och tårarna rann ( nej det gjorde det inte men det låter bättre i storyn... och jag är neurotisk nog för att det skulle kunna vara sant)....
...så bestämde jag mig för att släppa kraven. Ifrån parametrar som samma längd, samma svarta nyans och samma kvalitet, så drog jag ner kraven till "svart + svart = sant". Jag parade strumpor i oändlighet och världen gick inte under för att de inte var identiska. (Vi för höra familjens reaktioner när de ska användas.. men den tiden den sorgen).
Ni kan inte ana vilken börda som lyftes ifrån mina axlar i och med detta beslut. Ni kan inte heller ana att jag matchade 68 par... vilket fick mig att inse att jag i min lathet flera gånger valt att köpa nya strumpor istället för att ta tag i memoryt på kontoret. Mina barn kommer att ha det största värdet i arvet efter morsan i form av bättre begagnade strumpor... och ett tunnland avverkad bambuskog....
Vad lär man sig då av detta? Jo, att om man rannsakar sig själv så har nog de flesta en massa löjliga måsten i vardagen, som verkligen inte spelar någon roll. Vem bryr sig? Det mesta ser man bara själv.
Så... ge fasen i dem och bespara dig den ångest och press som dessa självförvållade krav för med sig.
Till sist ber jag er följa länken och lyssna på en låt som får en att känna sån frihetskänsla, att längta till vår och sommar och gör så att alla måsten löses upp och tunga tankar blir små lätta fjädrar!!!!
http://vimeo.com/22334465 Gaby and the guns, Rosen i parken..... kärlek // M
