frumalm.blogg.se

Med risk för att kortsluta laptopen genom att det droppar salta tårar ifrån mina ögon, ska jag försöka mig på ett inlägg här efter en tids uppehåll. 

 

Oj vad det har varit mycket på G här... Både ork och lust har trytit och att ens öppna bloggsidan har varit uteslutet.

Nu börjar saker och ting falla på plats.

 

Något som inte fallit på- utan försvunnit från sin plats är min älskade hund Nilla.

Har vetat ett par år att hennes höfter inte varit bra. Bestämde mig efter att ha sett röntgenbilderna att så länge hon har suget i blicken ska hon få vara med och när det krävs äta värktabletter - men när hennes uppsyn säger mig att det räcker, då ska det få räcka. 

 

Vi kom dit för ett par veckor sedan. Eftersom hon är en alfahona med full kontroll över familjen, (barnpassning som livskall) lät jag henne sluta sina dagar så, den 8e maj, innan hon förlorade möjligheten att på sitt vis skydda och vara oss behjälpliga. 

 

Tänk, så ofta jag förbannat hennes hårtussar som yrt runt här inne, skitiga tassar som lämnat avtryck på alla golv och hennes bajs i trädgården som man kört över med barnvagnen eller trampat in i skosulorna. I höstas åt hon upp 5 kotletter med gräddsås som stod på avsvalning medans jag hämtade vid skolbussen, vilket morgonen efter resulterade i att jag fick skrapa upp diarre mellan golvplanken med hovkrats och tandborste.. För att inte tala om att hon dreglade när hon såg oss äta... pölar som man trampade i och svor över eller när hon skällde när vi krattade stallplanen så barnen vaknade i vagnen

. 

 

Nu käns detta som trivialiteter. Hon hade fått bajsa, grusa och håra ner precis hur mycket som helst, skälla och dregla - bara hon kom tillbaks hit, frisk pigg och stark.

 

För det är trots allt hennes långa,  håriga päls som man kunnat gosa ner sig i när man haft en pestig dag.

 

För nio år sedan kom hon hit. Nästan samtidigt som vi köpte gården. Jag har inga minnen härifrån utan henne. Alla barnen har hon fint och försiktigt hälsat välkomna, genom att ge dem en puff med sin fuktiga nos när vi kommit hem från BB.

Hon har lärt pojkarna gå, genom att tålmodigt låta dem hålla i henne medans de tog stappliga steg. Långsamt lotsade hon dem framåt. Aldrig lämnade hon vagnens sida om där låg ett barn och sov däri. Hon var även toavakt om någon mörkrädd varit kissnödig.

 

Koppel var onödigt. Hon gick aldrig utanför de vita strecken på vägen. Sandlådelek följde hon med samma intensitet som en åskådare på en tennismatch. Bollar och snö var två favoriter som gett hela familjen glädje...och förtret.. när kontot för bollinköp till killlarna ständigt ökade. 

  

Nilla blev utvald  av 7 valpar, genom att suga på min tumme när jag kom och tittade på dem. Hon sov i sin bananlåda tills hon blev så stor att väggarna gick sönder. Sedan den stund hon kom hit har vi haft ett speciellt band, hon och jag. På två dagar har jag gått ner två kilo, säkert en kombo av rubbad salt och vätskebalans efter fällda tårar och det faktum att jag nästan inte ätit någonting efter pannkaksfrukosten som vi delade med hundarna, den sista morgonen Nilla slog upp sina varma vänliga ögon.

 

Nu ska vi vänja oss vid att inte få vår god morgon-hälsning när vi kommer ur sovrummet. Det man saknar mest är småsakerna. Att hon inte ligger på sin plats, att hennes ljud, fnysningar och tassteg inte finns bland oss mer. Livet på Brohus går vidare, fast utan en nyckelspelare som varit med från start.

 

Jag är ju redan gift men sorgen går väl över så småningom ändå, får jag hoppas. Är inte så sugen på att gifta om mej. Det får ta den tid det tar och kvar finns härliga minnen.

 

Hoppas du har många bollar och märgben i din himmel - all min kärlek till dig

Nilla....